daggdroppe

Tack alla ni som peppar mig. Ni är guld värda! Och ingen av er har någonsin gjort mig ledsen och det känns skönt. Ni kommer hit för att läsa och ni peppar när det behövs och ger respons och det är det som driver mig till att blogga. 

Till er andra som kritiserar, både i vardagsliv och på webben. Även om ni kanske inte ser mig här bakom skärmen, så innebär det automatiskt inte att ni inte sårar mig när ni lägger in kritiserande kommentarer. Vill också påminna om att även om jag är ärlig och öppen i min blogg så är det väldigt liten del av mitt verkliga liv som skrivs här. Ni vet inte vad jag har för åsikt om barnuppfostran, ni vet inte hur mycket eller lite kunskap jag har om olika ting, ni vet inte vad jag och Freja gör när hon är vaken, ni vet faktiskt ingenting annat än det som skrivs här. Och det är kanske 10-15% av mitt liv i ord. Ni kanske borde tänka på sånt innan ni kommenterar. 

Och till dig som hänvisade till Lady Dahmer om Babybjörn-selen jag köpt. Du vet inte ett jota om hur mycket eller lite den kommer att användas. Den har som syfte att Freja ska kunna sitta med ansiktet från mig en stund när hon tröttnat på att sitta i sjalen och tills jag hittat en sjal som jag kan knyta åt båda hållen, den sjal jag har nu har inte kapacitet för det. Och det är väldigt sällan hon tycker det är tråkigt att sitta åt det hållet så håll du din kritik för dig själv. Du skrev att du inte ville kritisera, men ändå var du tvungen att hänvisa till LD som inte gillar babybjörn. Det säger väll en del om dig om du måste hänvisa till någon annan för att du tycker jag gjort ett felaktigt val. Jag bad inte om andras åsikter om detta. Hade jag gjort det hade jag absolut tyckt att din kommentar kunde vara befogad. Men nu var det faktiskt bara en ren sprätt på näsan. Och hade du känt mig hade du vetat att jag förespråkar sjal framför ALLA selar i världen. Av olika anledningar. Det innebär dock inte att jag inte kan tänka mig att använda en då och då.

Freja är ett sjalbarn: Det innebär för mig att jag har tagit reda på för och nackdelar med sjalen innan jag skaffat en. Givetvis vet jag om vikten av grodpositioen för bebisar. Jag är inte dum som inte kollar upp mina val som rör mitt älskade barn.

Imorgon ska det av! Mitt hår är sjukt slitet och har varit det länge. Skäms nästan när jag säger att jag totalignorerat det. Men nu jäklar. Nu ska det bort. Det dumma är att det är så mycket av håret som är slitet så jag skulle behöva klippa bort massor. Får väll se vad det blir av det. Är lite sugen på lugg. Dock blir det ingen färgning eftersom jag inte känner att jasg hinner när jag har Freja. Visserligen ska Stefan med imorgon så det blir ju lugnt så men det tar ju ändå sin lilla tid. Så färgning får vänta.

Kanske är löjlig och fånig enligt vissa, men jag tror helt ärligt att det finns spöken, en dimension bortom vår fysiska där vilsna själar trängs och inte riktigt fattat att de ska gå vidare. När jag varit gravid så har det varit rätt lugnt på spökfronten. Men denna veckan har jag nästan fått för mig att jag borde läggas in eller nåt. =P 

Sen Freja föddes har jag upplevt en hel del här. Och jag har upplevt det tidigare också men det är mer påtagligt nu, saker och ting ramlar ner i skåp men när jag går igenom alla skåp så står allt som det gjorde sist jag kollade. Inga fallna saker här inte, dunsar i trappuppgången när ingen är där, ofta med påföljd att jag känner mig iakttagen. Denna veckan har känts lite extra läskig. Stefan har jobbat kväll. I förrgår hände något väldigt påtagligt. Jag såg en skuggsiluett i vårt vardagsrum när jag nattade Freja. Jag försöker alltid förklara bort alla sådana här händelser med någon vetenskaplig förklaring, men det slutar ofta med att jag inser att jag inte kan komma på någon vetenskaplig förklaring. Siluetten har jag försökt förklara bort med att det blev skuggningar från tv.n. Men jag inser rätt snabbt att siluetten var väldigt skarp, jag ser den framför mig. Och om det vore en vanlig skugga så skulle den inte falla mitt ute i tomma intet utan på en vägg, lampa eller liknande. Detta var mitt i rummet. Jag såg att siluetten hade en tofs, det var en ganska kort tjejsiluett. 

Hade varit väldigt spännande att få hit ett riktigt medium. Jag själv känner ju av en del men jag tycker ändå att det är kul att få vissa saker bekräftade. Har tidigare varit på seanser och det har då kommit fram saker som stämt väl in på mitt liv och som ingen annan vetat om. Jag är nog egentligen övertygad om min tro, men ändå så försöker jag hitta kryphål. :P 

Jag har ju aldrig varit rädd för sånt här men det jag känner av här känns lite obehagligt faktiskt. 

Har ni varit med om något övernaturligt? Berätta gärna, tycker att sånt här är jättespännande och kul!

Sur, vresig och inte alls på humör. Har dessutom huvudvärk som sitter i ordentligt och vägrar släppa taget om mitt stackars huvud. Och någonstans mitt i krämporna så är jag sur på mig själv för att jag varit så naiv och trott att just jag skulle vara den lyckliga som slapp pms tack vare amning och minipiller. BULLSHIT! Så ja, nu var kroppen tillbaka i fas efter förlossningen. Gott på sätt och vis men njea. Hade gärna sluppit det ett tag till. 

Det regnar en del idag, jag har en inbokad promenad med Hanna men jag vet ärligt talat inte om jag orkar ta mig ut i regnet. Jag har ju träningen ikväll också. Bodypumpen börjar. Jag ska försöka gå. Jag är nervös för att lämna lillan, inte för att jag inte litar på att Stefan klarar det utan för att jag själv kommer sakna henne grymt mycket. Och jag ska bara vara borta ~1½ timma ju. Men det blir nog bra detta, jag kan behöva komma bort själv lite. Stefan behöver dessutom ha Freja för sig själv lite med. Och vad nojjar jag mig för, jag har bunkrat upp med mjölk till henne så vad nojjar jag för egentligen?

Ja man får väll lov att kalla denna natten en Hallelujamoment! Lillan började kvällen igår med en del skrik, inte jättemycket, men lite. Satte henne i sjalen och vad gör hon? Jo hon börjar skratta (läs LE STOOOORT!) flera gånger om precis som att hon nu fått mamma att göra precis som hon ville. ;) Hon somnade, jag tittade på Sex and the city 2 på Canal +. Mot slutet av filmen lade jag över henne i sin säng och gick såklart och la mig direkt efter filmen, i tron om att behöva vakna 3 timmar senare för att amma henne. Jag vaknade halv 7 av att en liten Freja var hungrig! Öhhm, vad hände? Jag har inte sovit en hel natt på... tjjaaaa? Sen förra året förresten. Tänkte att hon nog ville gå upp då när hon sovit så länge men rätt vad det var vaknar jag igen och tittar på klockan. Halv nio! Underbara lilla Freja har alltså gett sin mor och far precis vad de behövde. Känner mig oerhört utvilad. Hon sover nu igen, och snart ska vi till svärföräldrarna och få lunch där.

Igår fick jag dessutom tid att rå om mig själv lite. Det blev ett varmt hett skumbad och en ansiktsmask. LOVElY!

Jag skulle kunna dra ner mig själv i en riktig självförtroende-svacka idag. Men helt ärligt, vad skulle det tjäna till? Nej! Idag gör jag som Anna och tänker gott om mig själv. För varför ska jag tillåta mig själv över att må dåligt över den jag är? Jag är ju jag och helt ärligt, helt osminkad eller ej men jag är rätt hyffsat okej ändå. Jag är bra! Jag är en bra mamma (om än en orolig sådan), jag ser hyffsad ut trots att jag känner mig rätt sliten, jag duger som jag är. Våga vägra kasst självförtroende!

Hur kan jag ha undvikit phishfood? Den där glassen var ju juvlig! Och så unnade jag mig en amelia baby också, där var med en extra tidning till den blivande pappsen. Så detta är alltså för att fira min kära semester. Som jag ska njuta!

Tänk! Ett års ledighet! Härligt! Och som jag har längtat. Nu vill jag inte skriva för mycket om det eftersom jag anser att jobb inte hör hemma på en privat blogg. Men jag måste nog vara såpass ärlig mot mig själv och mitt liv och faktiskt erkänna på bloggen att terminen har varit tuff, tuff och återigen tuff! Jag har inte trivts alls av olika anledningar och det har grämt mig rätt så mycket. Har dock talat tyst om det. Men nu när jag faktiskt slutat så säger jag faktiskt detta öppet: Nej jag trivdes inte där. Jag vill inte gå in på detaljer men på mitt jobb vill jag få uppskattning för den jag är, den jag blivit och för min kunskap och min utbildning. Får jag inte det så kan jag lika gärna jobba på annat ställe eller med något helt annat. Men jo, visst ska jag tillbaka till förskolans värld när jag blir aktuell för jobb igen, men jag kommer vara mycket noga med att jag ska få vara den jag är.

Men nu ska jag ha fokus på en sak. Och det är på att bli en så bra mamma som jag kan till mitt barn. Nu ska jag ladda inför förlossningen. Nu ska jag bara vara mamma och inget annat, i i alla fall ett år framöver.

Hemma tidigt från jobbet idag och planen var enkel som bara den. Sätta sig i solstolen och glassa med färsk ananas och mitt virkprojekt (en babyfilt om jag någonsin lyckas få klart den). Tog cirka 10 minuter och sen kajka min rygg ihop totalt. Samma visa som igår, fast igår var det på kvällen när Stefan var hemma (=någon som kunde trösta och ge mig ömma klappar på ryggen, för tro inte att massage gör saken bättre). Det enda som verkar hjälpa är att lägga sig i sängen och ja, jag har ingen laptop, inte någon tv i sovrummet, och någon bok är jag inte sugen på. Så nu ska jag lägga mig i sängen, sova en stund (även om jag faktiskt inte behöver det) och hoppas att ryggen rättar till sig för det här är helt ohållbart om jag ska ha såhär ont så fort jag sätter mig eller halvligger. Tråkigast är väll också att min laptop som jag lämnat iväg på lagning var total skrot, moderkortet och hårddisk = tokpaj. Ingen mening att laga. Så hoppet om att få tillbaka den har jag inte heller.

Hoppas innerligt att detta går öven så snart som möjligt om inte annat när bebisen tittar ut.
Nä, sova var det ja.

Uppe tidigt som vanligt på lördagsmorgonen. Intressant hur jag kan vara så här pigg (vaknade 6:10) på en ledig dag och jag gått och lagt mig sent när jag är supertrött på veckodagarna då jag ändå lagt mig jättetidigt? Så himla utvilad tror jag nämligen inte att jag är.

Det var några av er som undrade angående min kost angående gårdagens inlägg. Ska försöka, så långt jag förstår det hela själv, att förklara.

Jag fick strikta order från läkaren igår att jag skulle äta så kallad diabeteskost på grund av att jag rört mig mycket nu i och med mitt arbete, och nu plötsligt drar ner på det drastiskt i och med sjukskrivningen. Som jag förstod det hade det inte egentligen med min nuvarande livssituation att göra. Hon hänvisade till forskning som talar mycket för att barnet kan bli större än det behöver om man inte utesluter socker och kolhydrater. Vilket i sin tur kan göra att förlossningen skulle kunna bli svårare. Hon nämnde också självklarheter som viktuppgång. Jag vet att många tycker forskning är si och så med, men jag själv anser att forskning är en del av det vi vet idag, och jag anser att man ska se forskning med allvar, kanske inte som ett slaviskt absolutum eftersom forskning är färskvara ibland också, men åtminstone se på det med allvar och sen granska det kritiskt. Så för mig så är det inte bara att säga, jaja forskning hit och forskning dit. Det är helt enkelt en del av den jag är. Jag tror på forskning helt enkelt. Och det gör såklart att jag blir extra mån om att lyssna på läkaren. Dock tycker jaga tt det låter lite konstigt att jag inte ska kunna äta en normal balanserad kost med potatis, pasta och annat. Jag har ju inte diabetes eller problem med socker eller någonting. Så just nu vet jag inte vilket ben jags ka stå på faktiskt. Lyssna på läkarens inrådan? Eller ta till mig en del av det men inte allt?

Detta är vad jag har att tampas med fram tills bebis är född. Kanske ser enkelt ut och så men för mig är det inte alls så enkelt. Nåväl. Tar väll allt från början. 

Sjukskrivningen? Ja givetvis sjukskrev hon mig. Dock bara 3/4 av min arbetstid. Innebär att jag måste jobba 2 timmar per dag. Trots den lilla tid som är kvar på jobbet så kommer jag att bli tvungen att söka havandeskapspenning, hon menade på att det kan hjälpa mig så att jag blir hemma heltid istället. 

Så till frukterna och grönsakerna. Jag fick strikta order om att hålla diabetes-diet typ. Med andra ord, inget socker, ingen potatis, pasta, couscous och så vidare. Detta på grund av min minskade sysselsättningsgrad skulle göra att min nuvarande kost kunde vara negativt för förlossningen och för barnet. Det hanldar alltså inte om att jag har problem med sockret, det ligger på normala nivåer nämligen.
Usch och fy och bläk! Jag gillar visserligen frukt och sånt men i lagom dos. Jag kommer inte kunna ta en glass utan att tänka igenom beslutet riktigt ordentligt innan. =( Inget socker tills bebisen är född känns riktigt pestigt! Jag älskar pasta och har svårt att tänka mig ett liv utan pasta.  Det är såklart inte så att jag inte får äta det alls. Men det ska undvikas i den mån det går.

Grejen är den att jag skulle kunna bryta ihop totalt bara för att jag nu måste ändra min livsstil. Det känns riktigt pestigt! Samtidigt så vet jag ju hur vettigt detta är, jag är ju inte dum och tror att jag inte kommer klara mig på det. Men jag kan inte riktigt förlika mig med det.

Fy bubblan så mörbultad jag har varit sedan jag ramlade i måndags. Har känts som om jag skulle ha ramlat av en häst typ. Men det börjar rätta till sig. Har dock problem med foglossningen så det ena har avlösts rätt effektivt av det andra. Men nu är det bara imorgon och sen på fredag så är det dags för läkaren att lägga sin dom. :P HJag slutade tidigt idag men eftersom jag haft så ont av foglossningen så har jag inte kunnat göra någonting. Less fun alltså! 

Jag har mumsat på årets första jordgubbar, som för övrigt var enormt goda och söta, och så har jag käkat en riktigt god grillad vegetarisk ciabatta. Inte alls fel. Så spännande har mitt liv varit idag med andra ord.

Jo helt ärligt. Jag kom till jobbet som vanligt och hade planering med kollegorna på förmiddagen. Hade ju förvisso ont i fogar och så men inte så extremt. Väl ute i verksamheten så kändes allt superjobbigt. Fy så ont jag hade. Eller har! Jag skrev ju igår att jag haft ont i fogarna i helgen, men jag trodde inte att det skulle bli så mycket värre. Tji fick jag. 

När jag kom hem från jobbet så kunde jag knappt stödja på ena benet och jag insåg att jag kanske inte borde jobbat alls igår. Åkte till barnmorskan som planerat och allt var bra med prover och allt. Hjärtslagen låg på 137-140. Så det var okej allt, men hon bokade in en läkartid till mig och så fick jag ringa en sjukgymnast idag. Fick en tid bokad redan imorgon. Läkartiden var det lite värre med, fick inte tid förän den 27.e. Jag bestämde mig i alla fall för att sjukskriva mig idag och imorgon. Jag måste inse att jag inte kan få dåligt samvete för jobbet när jag känner att jag inte kan tillföra något eller blir en belastning för både min egen kropp och för andra. 

Tyvärr så var min barnmorska tydlig med att sjukskrivning under graviditet är rätt svårt att få. Men hur fasen ska jag kunna sköta ett jobb på en småbarnsavdelning när jag knappt klarar av att stödja på mitt ena ben? Jag hoppas att jag bara gjort någon dum rörelse och att det går över, snarast! Så att jag slipper jobba 6 veckor till med den smärtan. Det känns ohållbart. =( 

Så idag är det vila som gäller. Ska ta mig till affären och köpa lite förnödenheter och mer tänker jag inte göra. Får bli sängläge. En bra bok hade inte suttit fel idag. Det är regnigt ute och jag är faktiskt glad för det. Bättre väder kan man inte få när man är sjukskriven och inte orkar/kan röra sig.

Mellanmål med äpple, blodgrape och gahliamelon, kan det bli mer vitaminrikt? Jo det kan det säkert. Har kommit in i en riktig sötsugs-period så känner mig rätt duktig som avstår från ett onyttigt mellanmål.

Ja ungefär så känner (eller kände rättare sagt) jag idag. Dagen började ju super, men sen verkar allt ha gått käpprätt åt skogen...? Eller? Nja alltså det började med att min barnmorska glömt säga att jag inte skulle till det vanliga stället. Lite dåligt men jag hade som väl var bilen, Så fick köra till det andra stället. No problemo. Hon bad om ursäkt sen. 

Men väl där så hade några krangubbar ställt sig mitt i vägen med sin kran så det var bara möjligt att ställa sig på handikapp-parkering. Vilket strider totalt mot mina principer. Lugnt och sansat frågar jag männen om de visste om man kunde köra in på parkeringen någon annanstans, jag är inte så ofta där och snurrar liksom så det var ju inte så lätt för mig att veta. Jag fick ett snäsigt svar att det minnsann fanns MASSOR av parkeringar där jag kunde ställa mig och så pekade han på de 4 handikappparkeringarna som var de enda tillgängliga. Då lackade jag ur totalt och snäste till gubben som sa det att han minsann skulle få stå för parkeringsboten om det blev något tal om det! Lade till ett snäsigt Skitgubbe på det. Hoppas han hörde. :P  
Jag är inte den som blir tyken och bitchig mot folk men nu kunde jag banne mig inte annat en snäsa till honom. Kanske fel av mig men han förtjänade det faktiskt. Speciellt eftersom jag hade ställt en snäll och lugn fråga.

Nåja, nu är jag äntligen hemma. Barnmorskan sa att hon inte trodde att det var någon fara med preeclampsi-tankarna eftersom alla värden verkade okej. Men hon satte in ett extra besök där jag ska lämna u-prov och kolla blodtrycket. Skönt att hon verkligen är så tillmötesgående. Speciellt eftersom jag bröt ihop totalt inne hos henne. Men allt var ju okej så nu håller jag tummarna för att oron var obefogad. Men hon sa däremot att jag skulle ringa mvc eller förlossning om jag kände av symptomen mer. 

Bebis-Ärtans hjärtslag låg på 150, förra gången på 145.


Efter en sån dag unnade jag mig en mc fish på mcdonalds faktiskt. Jag är sååååå värd den! Har dessutom storhandlat (äntligen har vi massor av mat hemma! Det ekade bokstavligen i både kyl, frys och skafferi) och så har jag fått min nya kjol och mina shorts som jag fyndat på tradera. =) De passade båda två så det var bra köp. Så skönt med kjol! Speciellt eftersom här är sisådär 20 grader idag.

Kan också tillägga att jag åter igen känner att dagen är bra. Bortsett från surgubben och flängandet till bm då. Men annars, en bra dag.