daggdroppe

Jag tänker inte flänga runt med min bebis

Jag får en massa råd om att ta mig tid med mitt barn, eller vårt barn rättare sagt, när han eller hon är liten. Och jag är verkligen inne på det själv. Barnet bli större och äldre och tiden kommer aldrig tillbaka. Så råden har redan funnits hos mig sen långt om länge. Jag tänker inte flänga runt med min bebis. Thats it!

Men så blir jag så himla irriterad när jag hör om folk som flänger runt som en tok med barnet nästan direkt när de kommer hem från bb med sina bebisar. De flänger, far och verkar vara borta varje eviga dag. Och vad gör de sen? Jo de klagar på att de inte har tid att vara mamma. Sånt irriterar mig rätt rejält. Om dessa mammor nu tycker det är jobbigt att vara så social, stanna hemma då! Varför tror de att de är mammalediga? Ja inte sjutton är det för att träffa vännerna i alla fall.

Kanske är detta en mognadssak, det verkar ofta röra sig om yngre tjejer. Men någonstans skräms jag av tanken också eftersom det rör sig om kategorin bloggare. Varför gör ni det? Gör ni det för ert barn? Nej det tror jag inte för då bör ni nog hålla er hemma lite mer. Gör ni det för bloggen? Ja det är den bilden jag får. Och i så fall har ni ju redan förlorat en himla massa spädbarnstid.

Ingen nämnd i detta inlägget av förståeliga skäl. Men känner du dig träffad? Tänk på barnet du flänger runt med. Jag tror nog barnet mår bättre av att få vara hemma med sin mamma än att bli runtslängd på det där viset.

Ni får gärna fortsätta diskutera detta här.

Uppdatering: Med flänga och fara runt som en tok så menar jag de som är runt hos vänner/bekanta verkligen varje dag och inte tänker på att de kanske borde ha lite egentid med sitt barn istället. Visst kan man göra det om man vill, men då ska man inte klaga på att man inte hinner vara mamma sen. Jag tänker på den första tiden med barnet.

Hur menar du med flänga runt?

Jag ser t ex Jättemycket fram emot att få gå bort till lövhagen som är vårt lilla naturreservat/park/fik här i nynäshamn med min lilla knodd och bara få njuta av havet, naturen och att få sitta på en filt under ett parasoll och ta det lugnt och hade mysigt med min lilla knodd och min sambo.

Eller ha en föräldra-träff där man kan fika och umgås med andra föräldrar och barn. och då få utbyta erfarenheter eller bara helt enkelt få konversera med någon annan än sin sambo samtidigt som man får tid med sitt barn.

Svar till Jenny: Tänker på de som är runt hos vänner och bekanta varenda eviga dag och sen klagar på att de inte har tid för sina barn.

Ah, ja då får man skylla sig själv krasst sagt.

För även då jag ser fram emot de sakerna som jag nämnde så finns det inte en chans i världen att jag kommer göra det var eviga dag, eller ens varje vecka.



Tror du har rätt i att det är många yngre föräldrar som gör så.

Jag blir glad att läsa ditt resonemang. Folk verkar dock ha fått någon rädsla för att barnen inte får ha tråkigt, eller att de blir osociala om man inte snabbt lär dem att vara bland massa folk. Ett litet barn mår nog tvärtom bäst hos sina föräldrar. Lugn och ro så de orkar med att utvecklas vilket de gör något enormt det första året framförallt. De 3 första månaderna levde vi som i en bubbla och lärde känna varandra. Sen är det väl klart att man kan hälsa på folk då och då...men det verkar vara någon hets att man ska iväg på tusen aktiviteter varje dag. Många yngre har nog kanske lite tufft att stå emot allt tjat om att man måste ut...tyvärr. Sen kan man ju ibland fråga sig om det verkligen är barnet man tänker på...eller om det är föräldrarna själva som blir rastlösa? Små barn behöver inte hur mycket stimulans som helst...de har fullt upp att upptäcka livet och lära sig nya saker, då tror jag att en massa flängande mest blir uttröttande.

Jag kommer förmodligen att tillbringa en massa tid här hemma med barnet, särskilt den första tiden då vi ska lära känna varandra. Sedan kommer jag säkert att vara ute och promenera en hel del med barnvagnen och då och då tråffa lite folk. Men något flängande, det skulle jag nog inte orka med...

Hm, mitt namn kom tydligen inte med när jag skrev kommentaren. Skrev från mobilen, vilket kanske är orsaken :P

Ja du gumman; njut och följ dagen som den kommer, önskar jag kunde backa bandet lite och njutit mer av alla tre lite extra och jag har njutit och tagit del av det rådet som anda sagt till mig.ATT NJUTA AV ALLT. Tiden går snabbt nog huxflux är bebben tonåring och man upptäcker att man inte hunnit med över huvudtaget vart tar åren vägen. Jag vet att du kommer att ta vara på varje minut du kan och bara njuta av din bebbe. /kjamisar

Jag förstår verkligen vad du menar med det där att det är en mognadssak. Med mina första barn som föddes när jag var 19 & 20 så satt jag som på nålar hemma, ville bara iväg hela tiden, fara och flänga. Nu med trean (jag är 30 nu) så har jag ett annat lugn och känner inte behovet av åka iväg till kompisar, gå på babycafé o liknande. Inte än iaf :) Jag är lite som Ferdinand med sin korkek. Jag trivs bäst här hemma med min bebis lugnt snusande i famnen. Det är ro för själen det! Social kan jag vara ändå utan att stressa och flänga. :)

Jag hade BARA egentid hemma med min kolikdotter och det gjorde mig fan galen. Hade inga kompisar som hade barn då så jag var först och hade uppskattat rejält om jag kunde gått o träffat nån o inte bara suttit hemma o blivit deppad av en som skrek huvvet av mig hela dagarna :)

Svar till Kakan: Jag förstår det men menar som sagt de som är runt med sin bebis varje dag och sen klagar på att de inte har tid att få vara med sin bebis på tu man hand. Det är ju en sak om man inte hinner med ett socialt umgänge av någon anledning, men jag syftar alltså INTE på de mammorna i mitt inlägg. Som sagt förstår att det måste varit frustrerande men menar de som själva väljer att lägga mer tid på sitt sociala umgänge med vänner än på sina bebisar. Det är rätt stor skillnad på det.